vilseiskane

Hela min uppväxt fick jag höra att när man dör så dör man och då finns man inte mer. Punkt!! Har man levt med den rätta tron blir man uppväckt på "domedagen" och får sin plats i paradiset (Jehovas Vittnen). Denna tro lämnade jag vid 16 års ålder och har sedan den dagen tagit mer eller mindre avstånd från det. Dock har det satt sina spår i min vidare uppväxt och i mitt sätt att leva. Men en viktig sak som jag ändrat ståndpunkt i är huruvida vi faktiskt är helt borta den dagen vi dör. Jag tror inte på det längre. Jag har haft för många "kontakter" för att tro på det.

Det började när min älskade morfar dog. Vid några tillfällen kände jag hans närvaro ett tag efter att han gått bort. När mina älskade svärföräldrar dog så fick jag än en gång känna närvaron. Denna gången på ett riktigt fysiskt sätt. Min svärmor var speciellt närvarande vid ett flertal tillfällen. Både fysiskt och mentalt kände jag henne och vid några tillfällen pratade hon med mig. En närvaro som jag kände mig väldigt trygg med.

För cirka tre månader sedan flyttade jag in hos Mannen och det dröjde inte länge förrän jag kände att det var nåt som inte stod rätt till. Inget jag direkt reflekterade över till att börja med men när mina barn sa att "mamma, det spökar i det här huset" då började jag tänka/känna efter. Försiktigt kollade jag med Mannen om han hade känt något och jo, det hade han ju men han tror ju interiktigt på sånt så därför hade han förkastat det.

Igår blev det väldigt tydligt att vi inte är ensamma i huset. Vi hade gått och lagt oss och legat och pratat en stund, Mannen höll på att installera office på sin laptop och skulle gå upp för att se hur det gick. Han hann inte mer än ut till datorn förrän jag hörde snarkande ljud bredvid mig. "Men jösses då", sa jag rakt ut. "Älskling, jag har en snarkande bredvid mig" sa jag till Mannen. "Va??" sa han och kom snabbt in. Kom väl ganska snabbt fram till att det förmodligen är Mannen som har en vakande Ande över sig.

Kvällen slutade med att jag hade Mannen i min famn för att han skulle kunna komma till ro och där låg jag vaken och lyssnade på inte bara Mannens snarkningar utan även på Andens snarkningar. Jo, vi har en väldigt tydlig teori om vem Anden är, men det håller jag för mig själv ett tag till...

Nu vet jag att en del kommer att förkastat det jag precis skrivit och kalla mig knäpp eller påstå att det är demoner som förvrider huvudet på mig men jag bryr mig inte. Jag vet vad jag ser, känner och hör och var och en är väl lycklig med sin egen tro?

Toodiloo!!